Con-artist

Jag sitter och tänker tillbaka. På de senaste två månaderna. För det är faktist två månader sen.

Jag minns allt det där så tydligt, ett slags mentalt fotografi som aldrig kommer suddas ut. Vi satt på en soffa, helt plötsligt var allt på riktigt. Just i det ögonblicket minns jag hur några andetag av osäkerhet gick genom mig. På något sätt hade jag aldrig trott att de ord som yttrades där, bara några centimeter från mitt öra någonsin skulle yttras. Jag minns mitt svar, jag minns att det inte kändes som om jag var där, utan som om jag var en passiv åskådare som bara observerade vad som var mitt livs viktigaste ögonblick. Jag var rädd, rädd för vad jag ställt till med. Rädd för vad som skulle komma.

Det som hände hände, det gick inte så bra. Tiden läker alla sår?

Att allt det där skulle komma tillbaka en dag i sena maj trodde jag inte heller. En parkbänk, mängder av fulla studenter cirkulerade runt oss. Jag tror i alla fall det, jag är inte säker. Det kan ha varit helt folktomt, för just då känndes det som om det bara var vi i hela världen.

Jag vet inte vart jag vill komma med det här inlägget, jag vet itne ens om jag vill komma någonstans alls. Jag tror att jag bara vill säga att jag är nöjd med att vara precis här, precis nu. Jag behöver inte komma någonstans. För jag tror inte saker kan vara bättre än vad de är just nu.

Jag är lycklig.

Den dag jag aldrig trodde skulle komma är här.

Om några få timmar åker jag iväg mot hultsfred, mot musiken... mot det jag saknar mest.

Det är fruktansvärt varmt ute.

Snart ska jag iväg och sparka boll med mina kompisar, det lär utan tvekan bli svettigt. Jag får ta på mig rollen som målgörare... som vanligt.

Ikväll ska det bli Hultsfredspepp hemma hos Martin, vår campflagga ska fixas. Det är "bara" 3 dagar kvar nu.

Jag går omkring på moln just nu, du är min solstråle.

"It´s the feeling you get when you´re travelling somewhere,
leaving something behind, something that took too much
compared to what it gave."

Hultsfred känns långt borta.