liten miss

Hemma igen efter ett försök till överaskning.

Det gick dock inte riktigt som jag tänkt mig. Eller det gick snarare inte alls som jag tänkt mig. Men men, det blev en rejäl kvällspromenad i alla fall. Jag har fortfarande en fin känsla i magen, jag vill att den ska stanna där och få växa.

Jag vet dock inte så mycket, jag vet inte om jag vågar hoppas. Men jag gör det i alla fall.

Tänkte snabbt igenom de senaste dagarna och kom i huvudet fram till att "parkbänk" måste vara världens finaste ord. Jag är glad.



Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0