gränsen

Ikväll har nått min egen gräns. Jag har fan i mig lärt mig något om mig själv.

Egentligen så har jag väl lärt mig något om alla andra. Eller? Hur kan man känna människor man aldrig träffat under "normala" omständigheter? Kan man överhuvudtaget lära känna någon? Ifalll man kan det så är det inte på detta sätt i alla fall.

Sluta göra det du är bra på och ingen kommer fråga något, ingen kommer bry sig. Har det gått så långt att jag blivit ett skal för hela min omgivning? Jag ser mig inte så, jag försöker inte ens ge sken av det. Ändå verkar det som om de enda frågor som är värda att ställa till mig är:

*Hur gör du?
*Tjerjerna gillar att du är fingerfärdig va?

Svaren är. "kan jag inte säga" och "jag vet inte". Den enda trösten är att jag kommer vara intressant långt efter att alla jag träffat ikväll blivit ointressanta.

Att umgås känns just nu som att slå huvudet in i en stenvägg. Om och om igen.
Ingen fattar något. EN person frågade, du är guld värd.

Oskarshamn imorn. Det har aldrig kännts bättre.

Kommentarer
Postat av: anti - ik

Är det varmt där nere i Småland? :)

2009-06-10 @ 00:45:58
URL: http://ironinsforkampar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0